Efter en sorgsen dag med några tårar på kvällen när sambon kom hem är det bara att konstatera att det nog är kört med den här graviditeten.
Trots att jag nu ska vara i vecka 8 har jag inte haft några symptom förutom illamående den första veckan. Innerst inne har jag insett att det varit något som inte stämmer men eftersom jag så gärna ville att Lilleman skulle få ett syskon så har jag kommit med diverse förklaringar till frånvaron av symptom.
Dock så började bortförklaringarna bli lite väl bleka även för mig så igår bokade jag in ett privat UL nu på fredag. Ett dåligt besked är bättre än inget besked resonerade jag då. Nu är jag inte lika säker längre... Vaknade nämligen i morse med en brunrosa flytning. Direkt gick alla varningsklockor igång.
- "Missfall, missfall, missfall!!!!"
har det ekat i huvudet hela dagen. Lyckades dock hålla minen inför Lilleman hela dagen. När sambon kom hem brast det dock och middagen kryddades med lite salta tårar.
Att jag egentligen redan känt att något gått snett och att jag därmed börjat förbereda mig så har jag uppenbarligen innerst inne ändå hoppats och när det nu kändes som att allt hopp var ute var jag inte så stark längre.
Tja, jag tänker inte avboka min UL-tid utan gå dit för att verkligen få ett 100%-igt besked. Jag vill inte längre spekulera beroende på ett inte alltför nyttigt googlande på allt som har med missfall att göra.
Sen tror jag faktiskt att jag ska planera för en fredagskväll uppkrupen under en filt i soffan och med världens största godisskål i knät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar